Huvva!
Så har hon flyttat hemifrån ett tag. Nanna. Som jag arbetat med så länge. I små bitar. Som den där elefanten som man inte ska äta i ett stycke utan bit för bit för att nå målet. Hon har varit med mig i vått och torrt i alla de skrivarverkstäder jag deltagit i under säkert tre års tid. I tanken har hon bott i minst två decennier. Men det är just dessa skrivtillfällen som har gett mig chansen att skapa scener, fundera över intriger och öva gestaltning och fortsätta att ge kött och blod till den där tanken om att hennes historia ska berättas.
Men kära nån, hur kunde jag gå omkring med en tanke i minst två decennier?
Enkelt. Det är en familjeskröna och den är så störtskönt kaxig att jag inte har kunnat släppa den. Nu är inte skrönan så särskilt utbroderad om ens alls. Den består helt enkelt bara i en enda handling. Det är just denna enda handling som jag ville berätta! Hade jag nöjt mig med den så hade boken blivit extremt kort. Bara en enda mening.
Förvisso kan det rymmas ett helt liv, en hel berättelse i en enda mening och det skulle i och för sig vara spännande. Jag vet dock inte om de flesta läsare är beredda att skapa hela världen och skeendet utifrån denna enda mening. Så jag låter bli att vara så nydanande och experimentell.
Men vad är det här med att Nanna, huvudpersonen, har flyttat hemifrån?
Ja, det är förstås inte hon i egen hög person, utan hela manuset. Ivägskickat till en manusutvecklande lektör. En som är expert på att läsa romanmanus för att hjälpa mig som författare. Där ska Nanna vara på SPA, retreat, återhämtning - eller vad man nu ska kalla det. Sen kommer hon tillbaka om någon månad, med nya fräscha ögon på sig. Och en hel del kommentarer förmodar jag. Det är med skräckblandad förtjusning jag skickat iväg manuset. Någon helt utomstående ska läsa och ge mig tips och råd. Berömma och ge konstruktiv kritik. Det är lite som att stå naken känner jag.
Hur kommer min skapelse att hålla? Vad har jag missat? Vad kan jag utveckla?
Det blir en oerhört spännande månad att vänta på hennes hemkomst.
