En mänsklig snöplog
Ja, genom att skjuta upp!
Jag har en förmåga att skjuta upp saker. Skjuta dem framför mig tills de blir till ett berg. Ett sånt där stort snöberg som är otympligt att skotta undan.
Även sånt jag tycker om att göra och som är kul. Ok, de roliga sakerna kanske jag inte skjuter upp lika lättvindigt men har jag börjat så är det lätt att fortsätta.
Mea culpa.
En bekännelse så här när dagarna blir ännu kortare (ja, rent teoretiskt är det så klart bara tiden med dagsljus som blir kortare).
I ett års tid har jag haft en kalendernotis på söndagförmiddagar 9-12. Skriva.
Och hur många söndagar det senaste året har jag faktiskt gjort det? Vid den tiden?
Noll. Zero. Zip. None. Aucun.
Jo, det är sant.
Sen har jag så klart (Varför så klart? Det är inte någon ursäkt jag kommer med här.) skrivit på annan tid. Men inte i den utsträckning jag hade velat och önskat. Manusutvecklarutbildningen har tagit sin tid. Liksom distansstudierna till licenserad mental tränare. Och jobbet i skolan. Och coachingen. Och officiantskapet.
Men, det finns en hel del tid runt om allt detta ändå, som jag inte tagit till vara ordentligt För jag har ju tiden bokad för söndagar. Och så ramlar skrivtid bort.
Vad blir möjligt för mig nu då? När inte den stadiga kalenderposten varje söndag funkat? När det mer blivit ett slags självbedrägeri.
Jag ska testa att se över min vecka och i den planeringen planera min priotid för eget skrivande. Men jag ska ändå göra upp min grovplan för tidsåtgången för det som ligger närmast i “pipan” - slutredigeringen av historien om Nanna.
14 februari.
Jäpp Daniel (manusutvecklande lektörskollega) - tack för att du satte fingret i sidan på mig och tvingade mig att sätta en tidsgräns.
Tack för coachingen Magnus (blivande coach som jag har nöjet att vara mentorcoach för och som har som uppgift att coacha mig vid två tillfällen) - idag lägger jag upp planeringen!
Så vad lär sig Prokrastinerarnas okrönta drottning (den mänskliga snöplogen) utifrån detta?
Små steg.
Lätta att utföra.
En sak i taget.
Och viktigast av allt - jag är en sån som behöver tala om för någon vad jag behöver/ har för avsikt att göra. Nästintill lova dem (fast jag vet att det är mig själv jag lovar).
För jag är inte en som bryter ett löfte till någon annan.
