Om att sitta fast

Det där vita papperet. Det är lite som ljusknappen. Flödar av ljus. Avslöjar allt. Eller ingenting. För på det blanka papperet finns ingenting.
När det väl är framför mig är det ibland svårt att veta vad jag ska skriva. Tankarna blir lika tomma som skrivytan framför mig. Eller kanske är de inte innehållslösa. De finns där i allra högsta grad men tycks trycka längs väggarna, inte vilja kliva in mitt i rummet och ta plats. Precis som skuggorna gör när lampan är tänd. Gömmer sig bakom möbler.

Det är då, när allt känns som allra mest i ett vakuum som de kommer. Rösterna.
”Inte ska väl jag…” ”Nej, alla andra är så mycket bättre…” ”Det är bara trams den här idén…” “Är det någon idé att jag… jag kan ju ändå inte… det blir ju i alla fall ingenting/ inget bra”

Ja, det finns hur många repliker som helst. Som snurrar runt min torktumlare till hjärna. Som dessa inre röster repeterat om och om igen i decennier. Jag undrar när de någonsin ska bli klara och daska av föreställningen så att jag kan sätta upp en ny.
Och så inser jag att det är föreställningen. Som slår Cats och vilka marathonuppsättningar på Brodway eller i London som helst! Regissören/ producenten tycks ha stigit åt sidan och tar inte ens in några nya aktörer.

Men det är klart. Det finns en del idéer som står och stampar i kulissen. Några av dem krymper avsevärt. Blir bara en tummetott, inte värda att fästa i skrift. ”Hur kunde jag ens komma på idén?” 
Andra gör som den där beryktade strumpan i tvätten. Försvinner.  

De modiga få som är kvar blir antingen oformliga och svåra att få grepp om medan en yttrest liten andel kan vara värda att låta fingrarna dansa för. De väntar och väntar och väntar på sin chans att få komma ut i strålkastarljuset.
Men när de väl får chansen kommer nästa aber. Hur börjar jag? Med vad börjar jag? Vad vill jag egentligen säga med det här? Vilken känsla vill jag åstadkomma? Hur ska jag säga det? 

Ja, du hör ju. Kanske du också känner igen dig. Åtminstone en liten smula. Det vore väldigt schysst faktiskt. Om du gjorde det. Då behöver jag inte bråka med ytterligare en tanke: ”Det är bara jag som…” 

Vad händer nu då? Ja, ibland ingenting alls. De där HUR, VAD och VILKEN stökar till det alldeles för mycket. Jag kliver in i detaljnivå. Men tänker att resultatet är för hela världen att beskåda - utan repetition!

De gånger det faktiskt händer något är när jag helt enkelt bestämmer mig för att inte alls börja fundera. Eller snarare, tar kommandot över mina tankar och inte låter dem börja löpa amok INNAN jag ens har smutsat ner papperet. När producenten beslutar sig för att kliva in och ändra på sceneriet!

Om jag inte minns helt fel var det en gång en berömd konstnär, i skrivande stund vet jag inte vem, som sa att hen alltid skvätte lite färg på sin målarduk. Då var det inte så märkvärdigt att börja. Pannån/ Canvasen/ papperet var ju redan ”smutsigt”.  

Mer än pyspunka

Jag börjar helt enkelt skriva.
Ibland bara några meningslösa bokstäver, andra gånger med något jag upplevt, känner eller tycker. En del kallar det att fulskriva, precis som man kan fulgråta. Andra kallar det att bara jottra, kladda ner eller bara skriva vad som faller en in.  

Ja, som med den här texten. Jag ville skriva något om den där Perfektions och Prestationsprinsessan som bor i mig. Nu blev det inte riktigt så. Fast ändå. På nåt sätt. Andemeningen i alla fall.  

Häng på din inre supporter och ge blanka tusan i dina inre kritiker. 

Våga vara vild.