Tiden den går inte - den kommer …
Jag skulle gärna vilja lägga till något här, om det är ok.
Men man behöver också ta den.
Ta sig tid. Känn på den.
Det blir så tydligt för mig när jag nu ser hur länge sedan det var jag skrev en blogg. Tiden har gått, ny tid har kommit och hela tiden har jag tänkt: “Jag ska bara …. först sen ska jag skriva i min blogg. Vara aktiv. Precis så där som jag önskade när jag bytte webbhotell.
Jo, tjena. Jag glömde det där lilla… Det är ingen annan än jag som kan ta mig tid att göra något.
Så nu tar jag mig tid.
Det känns riktigt bra faktiskt. När jag sitter här. Sommargarderoben som ska plockas undan (jo, det är sant - jag har inte gjort det än och plockat fram vinterplaggen!!!), funderingen över bestyren som kommer när det blir dags för en flytt - det skulle kunna bli en inom kort. Hur ska jag lyckas lura plats för alla mina böcker och livsnödvändiga pysselsaker som jag fortfarande ändå har kvar efter förra flytten då jag gjorde mig av med (gav bort) 80% av mitt pyssel.
Som med allt annat, att skriva blogg, vädra och byta plagg i garderoben, planera flytt och tusen andra saker handlar det bara om att få ändan ur vagnen. Ge sig själv en tidsram för hur lång tid man kan “unna” sig att göra något. För visst låter det skönare med “unna sig” än “behöver” eller “måste man ha”!
Jag ska nog lyssna till mitt coachjag och planera in mina stunder av “unna mig” - boka in möten med mig själv i kalendern. Det är nog enda chansen för mig att inte bara låta vara tiden vara ett enda flöde utan också något som jag kan ta en smula av för det jag vill och brinner för, bara för att jag kan och vill.
( - Nu använde du “nog” två gånger - vad tvekar du på? Vad händer om du tar bort det där ordet av tvekan? säger mitt coach-jag och ser mig rakt in i ögonen.)
Okej! Jag ska lyssna på vad du säger och det känns skönt och befriande att fatta det beslutet ( Bra! Du har bett om ett slut - be-slut!) Mina “unna mig”-stunder ska in i planeringen för det är enda chansen att jag ska ta mig tid.
Deal.
En yngre upplaga
